I den här artikeln om människohandel för sexuella ändamål (sex trafficking) undersöker jag vilka åtgärder politiker, Brå och Rikskriminalpolisen har föreslagit mot sex trafficking under se senaste tio åren. Antalet sex trafficking-fall är mycket få i Sverige men åtgärderna är väldigt många och omfattande, vilket motiveras av att brottet drabbar brottsoffren hårt. Men i resultaten visar jag att det främst är svenska brottsoffer som ska hjälpas (med att komma ur prostitution och narkotikaberoende) medan utländska brottsoffer ska användas som vittnen och sen utvisas. Aktörerna menar att vi också bör stärka gränserna så att de utländska kvinnorna inte kan komma till Sverige och sälja sex. Ofta likställs alltså sex trafficking med prostitution i de föreslagna åtgärderna.  

Samarbete, information och utbildning om sex trafficking är också något som förespråkas kraftigt. Helst ska hela myndighets-Sverige samt civilsamhället engageras mot sex trafficking. Många förslag handlar även om att legitimera myndigheternas nuvarande aktiviteter, t.ex. tycker polisen att de ska ha mer resurser, Brå betonar vikten av forskning, och politiker vill ha mer lagstiftning. Dessutom bör straffen mot sex trafficking skärpas, tycker politikerna, och förslår lagändringar som gör det svårt att se skillnad mellan koppleri och sex trafficking.

I slutsatserna argumenterar jag för att det är viktigt att upprätthålla skillnaderna mellan prostitution, koppleri och sextrafficking, både i myndigheternas åtgärdsförslag och i lagstiftningen. Utifrån ett brottsofferperspektiv är det också rimligt att utgå från vad brottsoffren själva uttrycker för behov, särskilt de brottsoffer som inte kommer från Sverige. 

Artikeln publicerades i Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention.