I sin forskning har Robin följt tio kvinnors kamp för att lägga om sina liv från utanförskap, drogbruk och kriminalitet till att närma sig det konventionella samhället. 

− Genom upprepade djupintervjuer över två års tid kunde jag följa kvinnornas upphörandeprocesser. Den stora frågan som forskningen drivits av är 'vad hjälper, och vad hindrar kvinnor som försöker ta sig ur en kriminaliserad livsstil?'.  

Bild på avhandlingens framsida.
Maintaining Desistance: Barriers and Expectations in Women's Desistance from Crime.

De tio kvinnorna hade levt hela sina liv på samhällets marginal. Alla tio hade dömts för brott, ofta otaliga gånger. Drogrelaterade brott, stölder, inbrott och misshandel var de vanligaste brotten för kvinnorna som hade normaliserat en kriminaliserad livsstil. Det var denna livsstil de nu var i stånd att bryta upp ifrån, i jakten på något annat, något okänt, något 'normalt'.

− Att lämna allt en känner till och är van med är mycket svårt. Jag skulle säga att studien framförallt belyser den stora ovisshet och osäkerhet som upphörandeprocessen innebär. Att passa in i samhället kan vara svårt för vem som helst. För kvinnor som dömts till fängelse är vägen särskilt krokig, full av fallgropar och tvivel. Men min forskning visar även på hur hopp, förväntningar och framsteg varvas med strukturella och personliga hinder i de här komplexa och sköra förändringsprocesserna. 

Robin Gålnander.

− Den insikten om att felsteg varvas med framsteg är kanske det främsta bidraget från studien. Det innebär ju att nolltoleranspolicyn som dominerar den kriminalpolitiska debatten gällande återfall i narkotikaanvändning och andra brott är problematisk. Som bäst är den onödigt hård och bestraffande mot människor som kämpar med att förändra sitt sätt att leva och verka. Som värst riskerar det att orsaka fortsatt brottslighet genom att rasera det påbörjade förändringsarbetet. 

Läs hela avhandlingen i DiVA.