Hur började det?
- Jag var intresserad av den märkliga tystnaden. Det var som att ingen ville prata om det. Under de offentliga avrättningarna på 1700-talet och en bit in på 1800-talet kunde man dricka och umgås, skrika kommentarer och häckla friskt. Samtida ögonvittnen kunde jämföra stämningen med en uppsluppen fars. Och man pratade om det – som ett problem. Sedan hände någonting under senare delen av 1800-talet. Det uppstod en tystnad. Man slutade tala om publikens njutning. Delvis var det helt begripligt. Det moderna fängelset stängde publiken ute, och det blev skamligt att uttrycka sin upphetsning tillsammans med andra. Många var nog eniga om att lusten att straffa fanns kvar. Men ämnet förpassades till psykoanalysen som fokuserade på sadism och grymhet. Men var det verkligen allt? Fanns det inte också ett slags mera alldaglig tillfredsställelse? 

The Pleasure of Punishment

Hur skrev du boken?
- Jag hade tänkt fokusera på nutiden, och den brytning som sker i och med moderniteten. Men så fick jag ett anslag från RJ för att skriva den här boken och kunde fördjupa mig i historien. Lusten att straffa har diskuterats genom hela vår historia. Den finns i Thomas Aquinos medeltida skildring av hur helgonen kunde njuta av helvetet och den finns i Aristoteles diskussion av tragedins funktion. Det var lite som en värld som öppnade sig, och jag insåg hur djupt rotad lusten att straffa var i den västerländska kulturen. I de klassiska tragedierna hittade jag också ett slags nyckel till att förstå den paradoxala njutningen i att bevittna straff. Kortfattat handlar det om erkännande, om att bli erkänd som del av den värld som iscensätts av straffet. Alla har ett behov av erkännande – och det erkännandet kan komma från straffet. Mycket av boken handlar om erkännandets mörkare sida.

Vad spelar det för roll?
- Vi kriminologer brukar ju säga att straffet är kontraproduktivt. Förnuftsmässigt går det inte att försvara strängare straff, men känslomässigt är det en annan sak. Det är lite där diskussionen varit under en tid. Jag har tittat närmare på begäret bakom. Hur kommer det sig att ett samhälle som vårt verkar hungra efter straff? Min slutsats är väl både nedslående och hoppingivande. Det är en tillfredsställelse som vi vant oss vid att få, genom att konsumera fängelseskildringar, kriminalpolitiska resonemang, domstolsförhandlingar eller vad det nu kan vara. Samtidigt finns en tanke i boken att lusten att straffa lika gärna kan tillfredsställas på andra sätt. Jag tror begäret efter social rättvisa, eller att bli respekterad för den man är, är nära besläktad med lusten att straffa. Det är något annat än att avfärda straffet som känslomässigt betingat. Kanske måste vi ta begäret på allvar?

The Pleasure of Punishment finns tillgänglig här (Open Access).