Uppdrag granskning avsnitt har lett till en het debatt om hur Invandrares överrepresentativitet när det gäller våldtäkter och att forskare har försökt att nedvärdera kulturens betydelse som förklaring, trots att den enligt programmet borde vara självklar.

Jerzy Sarnecki har i olika sammanhang gett ett antal alternativa och i forskarvärlden helt okontroversiella förklaringar till överrisken. Ett ytterligare ifrågasättande av kulturhypotesen gäller hur stor andel av en folkgrupp som ska begå en viss handling för att den ska kunna sägas vara uttryck för en kultur. Detta kan visas med siffror från en tidigare publicerad genomgång där man precis som i Uppdrag granskning gått igenom alla domar för våldtäkt under en femårsperiod.

Tabellen ger uppgifter om dömda för våldtäkt i genomsnitt per år 2012–2017 uppdelat på födelseland. De länder som tagits med är de 4 länder med högst överrisk när det gäller andelen dömda för våldtäkt och de 5 länder varifrån flest män kommit. Siffrorna anger både andelen som inte dömts för våldtäkt och antalet domar per år. Tabellen visar hur otroligt ovanligt det är att människor döms för våldtäkt, oavsett var de är födda. Ska vi, när vi vet detta, fokusera på frågan vad det är i den iranska kulturen som gör att 99,99 procent av männen inte fälls för våldtäkt, till skillnad mot kulturen i Tanzania, där det ”bara” är 99,88 procent av männen som inte fälls för någon våldtäkt. Eller hur ska vi förhålla oss till att den överpresentationen som Tanzania uppvisar grundar sig på att mindre än en person dömts för våldtäkt per år. Ska den personen få representera ett helt lands kultur? Eller är det rimligare att fokusera på de individer som faktiskt begått våldtäkt, vad de och deras sociala sammanhang har gemensamt?

Efter Uppdrag gransknings program har politiker svarat att våldtäkter ska bekämpas genom hårdare straff och mer utvisning. Problemet är att det är en politik som inte kommer att påverka sexualbrotten. Enligt självrapportsundersökningar som BRÅ genomfört rapporterades 2016 ca 190 000 händelser av allvarliga sexualbrott som våldtäkt och liknande mot vuxna. Samtidigt polisanmäldes ca 3 700 våldtäkter mot vuxna, och ca 170 personer fälldes för detta brott. Det är så otroligt få som döms för våldtäkt att höja straffen eller öka antalet utvisningar inte spelar någon roll.

Metoo-rörelsen och även tidigare forskning har visat att sexualbrott har en lång historia i Sverige, att de är omfattande i kulturmiljöer och yrkeskårer med få invandrare, och att de sker i anslutning till arbetsliv, skola och andra publika arenor som befolkas av infödda svenskar. Nyligen har en våldtäkt som länge förtigtis rapporterats från ett politiskt ungdomsförbund.

Det blir i ljuset av det vi vet något underligt med Uppdrag gransknings och andras fokus på just utrikesföddas våldtäkter. Det är som om de vore väsensskilda från våldtäkter begångna av inrikesfödda. Det rimliga är att fokusera på de individer som faktiskt begått våldtäkt, vad har de och deras sociala sammanhang gemensamt, förutom att de är män? Den centrala frågan måste vara hur våldtäkter och andra sexuella övergrepp ska kunna minskas, inte bara dem som gäller vissa grupper av gärningspersoner.

 

Av: Henrik Tham och Kalle Tryggvesson